Det har gått flera år sedan jag alls skrev ett inlägg här på denna, min andra blogg, Pyssel och Pinaler.
Men söndagen den 27 mars 2011 hade jag lagt in ett inlägg som var en hyllning till min fine, gode vän som dog i början av förra veckan.
Och nu kändes det rätt att skriva några nya rader men som ändå knyter an till det gamla inlägget och som får bli en slags hyllning till min väns flitiga, aldrig vilande händer.
Hans arbetsglädje tog aldrig slut.
Det förra inlägget finns att läsa på nedanstående länk.
https://pysselochpinaler.blogspot.com/2011/03/hander-som-vet-vad-de-gor.html
Rubriken var alltså:
HÄNDER SOM VET VAD DE GÖR
Vännens kunniga händer jag skrev om då har nu lagts till vila. För evigt.
De ska aldrig mer forma fantastiska saker i metall.
De föremål som har tillverkats av hans händer är mig väldigt kära.
Jag vårdar och använder dem med stor aktning.
Inlägget från 2011 började så här:
"En närstående person är fenomenal på att bearbeta metall. Han tillverkar delar till motorer och maskiner, han kan allt om olika gängor — deras stigningar och vinklar — och han kan svarva med hundradelsmillimeters precision.
Jag njuter av att se honom arbeta."
Rubriken var alltså:
HÄNDER SOM VET VAD DE GÖR
Vännens kunniga händer jag skrev om då har nu lagts till vila. För evigt.
De ska aldrig mer forma fantastiska saker i metall.
De föremål som har tillverkats av hans händer är mig väldigt kära.
Jag vårdar och använder dem med stor aktning.
Inlägget från 2011 började så här:
"En närstående person är fenomenal på att bearbeta metall. Han tillverkar delar till motorer och maskiner, han kan allt om olika gängor — deras stigningar och vinklar — och han kan svarva med hundradelsmillimeters precision.
Jag njuter av att se honom arbeta."
Den första julklapp jag fick av honom (till en jul i slutet av 1960-talet) var denna ljusstake-bock, tillverkad av en gammal nyckel. Ljushållare och manschett i koppar.
Jularna 2004 och 2005 innehöll hans julklappar nötknäppare svarvade i rostfritt stål.
(För några år sedan när min bästa väninna fyllde jämna år så tillverkade han även en nötknäppare till henne. Den blev naturligtvis mycket uppskattad.)
Det här är inga prylar en svarvande nybörjare ger sig på att tillverka.
Här är det verkligen precision som gäller.
Det är svårt att tänka sig att dessa vackra och funktionella föremål föddes ur några raka bitar metall.
Nötknäpparnas baksidor.
Jularna 2004 och 2005 innehöll hans julklappar nötknäppare svarvade i rostfritt stål.
(För några år sedan när min bästa väninna fyllde jämna år så tillverkade han även en nötknäppare till henne. Den blev naturligtvis mycket uppskattad.)
Här är det verkligen precision som gäller.
Det är svårt att tänka sig att dessa vackra och funktionella föremål föddes ur några raka bitar metall.
Den är 3,5 cm hög och fotens diameter är 3 cm.
Tårtljuset jag råkade ha hemma passade exakt.
Jag önskar att hans kunskap och skicklighet hade kunnat föras vidare.
Den var känd och omvittnad ... men nu är den förlorad och borta för alltid.
Tänk så mycket kunskap som går till spillo när skickliga yrkesmän och -kvinnor lämnar jordelivet.
Man önskar att det bara gick att klicka på "kopiera" och "klistra in".
Det önskar jag att man kunnat göra med min väns hjärta också.
